I vinter har vi sett Rakel Wärmländer som den höggravida Cissi i julfilmen En underbar jävla jul. För den ständigt aktuella Wärmländer är det en kär återförening med regissören Helena Bergström. Karaktären Rakel spelar är specialskriven just för henne, ett faktum som gjorde jobbet än mer spännande och utmanande.

TEXT: Anton Karlsson / FOTO: Jonny Bothin

Vi har försökt att få till det sedan vi jobbade senast, för nästan tio år sedan, men det har aldrig funkat. Helena är som en mentor för mig, berättar Rakel när vi träffas en kall torsdagsmorgon på ett café nära hennes arbetsplats, Stadsteatern. Filmen de jobbade tillsammans med för snart tio år sedan var Helena Bergströms regidebut Se upp för dårarna, i den spelade Rakel en ung student på polishögskolan. Det var en av hennes första stora filmroller.

– Jämfört med då har hon förändrat sig mycket, enbart till det positiva. Det gäller nog mig också, vi har ju båda fått mycket erfarenhet sedan dess. Vi var ju båda nybörjare på sätt och vis, och det var lite stressigt. Men sedan dess har vi båda blivit mycket mer bekväma, och det var tydligt under inspelningen av En underbar jävla jul.

Tidig debut. Det finns skådespelare som under hela sina karriärer drömmer om att någon gång få stå på Dramatens stora scen. Rakel Wärmländer kunde bocka av det innan hon ens fyllt tio år.
– En sak jag inte riktigt förstod var att det var ett jobb. Precis som att mina klasskamrater gick på gymnastik och dans så gick jag på teatern. Jag minns att jag frågade Katarina Ewerlöf vad hon jobbade med, och hon svarade att det var hennes jobb, teater. Det var först då jag förstod, berättar hon och minns tillbaka på tiden som barnskådespelare.
– Jag var väldigt driven själv, jag tyckte att det var så roligt att jag skickade egna brev till SVT och radion, jag skrev några rader om mig själv och skickade med ett skolfoto. Min mamma hjälpte mig att hitta adresserna i telefonkatalogen, men jag fick skriva och göra allt annat själv. Så ringde det ibland, och man fick gå på audition och så. Men det var mest kul tyckte jag. Jag insåg nog inte heller då att det var ett jobb.
– Jag var besatt av det och tyckte att det var väldigt spännande. Det var roligt att få känna sig jämlik med alla vuxna människor runt omkring, säger Rakel.

UPPDATERAD KULTKLASSIKER
En av Rakels tidigare kollegor Katarina Ewerlöf gör sin kanske mest minnesvärda roll som Sara i Kjell Sundvalls kultförklarade julfilm Tomten är far till alla barnen. Rakels rollfigur Cissi i En underbar jävla jul är inte helt olik Sara. Båda är gravida, med en något oklar relation till barnets pappa. Jämförelsens är närmast oundvikliga, och det var något som det pratades om även under
inspelningarna av En underbar jävla jul.

Rakel Wärmländer. FOTO: Jonny Bothin

Rakel Wärmländer. FOTO: Jonny Bothin

– Jag har faktiskt inte sett den sen den kom, och det var ju 17 år sedan. Så det är kanske på tiden att det kommer en ny julfilm som förhoppningsvis också kan bli kultförklarad. Vi har en bra chans. Det känns som en uppdaterad version av den, med dagens frågor och utmaningar. Tomten är far till alla barnen lyckades med något som är väldigt ovanligt för svenska komedier, den lyckades vinna över både publik och kritiker. Just det har visat sig vara en svår balansgång för svensk film. Diskrepansen mellan det kritikerna tycker är bra och det som biobesökarna går och ser är ofta stor. Konflikten nådde ett sorts crescendo 2011 då Helena Bergström kände att hon upplevde en sorts mobbing från Svenska Filminstitutet efter att hennes Änglagård tre blivit nominerad till biopublikens pris, men inte fått några av de nomineringar som utses av juryn.

Förhoppningen är att En underbar jävla jul ska lyckas ta sig bli en av de där filmerna som lyckas med konststycket att nå båda grupperna. Rakel Wärmländer menar att det är en komplicerad fråga.
– Det finns ju inga priser för exempelvis humor på Guldbagge galan. Det är väldigt hierarkiskt. Det kan ingen säga emot, att det som anses tungt och svårspelat vinner. Men det som verkar svårspelat behöver inte alls vara det. I slutändan så är det ju ändå publiken som bestämmer. Det är som i komedi, det är inte intressant vad jag tycker är roligt, om publiken skrattar så är det roligt. Man får underordna sig det. Det är klart att man tycka att det är tråkigt att många missar kvalitetsfilmer, men då är det så. Man får inte glömma att är svårt att göra breda filmer också.

Bortglömd Pippi
Jag frågar henne hur hon ser på kritik och recensenter.
– Det har varierat över åren. Nu har jag börjat läsa mindre och mindre, men samtidigt vill jag ändå veta vad som står om mig, och vad folk har läst om mig. Det känns mer intressant än vad den eller den recensenten tyckte. Men det är väldigt svårt att bortse från en dålig recension, säger Rakel, och berättar om en händelse som tog märkbart hårt.

– När jag gjorde Pippi Långstrump på Stadsteatern, det var en av mina första riktigt stora roller, då nämndes jag inte ens i recensionen. Och jag spelade Pippi. Det talade sitt tydliga språk, då började jag nästan gråta. Men sen har jag fått många bra recensioner också. Men den recensionen var ett undantag när det kommer till bedömningen av Rakel Wärmländers prestationer på Stadsteaterns scen.

Just nu spelar hon i den unisont hyllade revyn Utsålt tillsammans med de rutinerade humoristerna Adde Malmberg och Mikael Tornving.
– De är så sjukt fina båda två. Jag har lärt mig otroligt mycket av Adde. Jag ska erkänna att jag var lite tveksam innan. Det kändes lite konstigt att göra en revy, jag förstod inte riktigt varför om jag ska vara helt ärlig. Men nu sällar jag mig till dem som tycker att Adde är ett geni. Det är nästan som att jag blivit en stalker. Jag har hängt med honom till Norra Brunn efter repetitionerna för att försöka lära mig hur man leverera humor. Disciplin och perfektionism. Många skådespelare menar att humorn är som ett eget kapitel, och tvärtemot vad många tror är det kanske den gren där disciplin och perfektionism belönas tydligast. För Rakel var det en upplevelse.
– Det är verkligen svårt, men sjukt spännande. Jag har lärt mig så otroligt mycket, och det trodde jag inte. Jag har ju gjort humor förut, men inte på det här teater-sättet. Att jobba med humor mot en publik och så ingående är nytt för mig. Man måste liksom ha allting med sig när man kommer ut. Det går inte att börja skjuta ut hakan halvvägs in på scen.

Att kunna kombinera både allvar och humor är något som Rakel vill bli ännu bättre på, och är kännetecknet för många av de skådespelare som hon ser som sina förebilder.
– Det var slående hur skickliga Maria Lundqvist och Robert Gustafsson var när vi jobbade ihop. De är verkligen oerhört begåvade. De har verkligen stor talang och behärskar både tungt drama och komedi. Susanne Reuter och Lena Nyman är två andra som jag verkligen beundrar, de behärskar både komedin och tragedin. Jag skulle vilja bli som dem när jag blir vuxen, säger Rakel och skrattar.

När jag gjorde Pippi Långstrump på Stadsteatern, det var en av mina första riktigt stora roller, då nämndes jag inte ens i recensionen. Och jag spelade Pippi. Det talade sitt tydliga språk, då började jag nästan gråta.

Det är svårt att inte bli medryckt, och det tydligt att Rakel Wärmländer känner sann passion för skådespeleriet och vad som händer på scen och framför kameran. Vid 22 års ålder var hon en etablerad skådespelare med flera uppmärksammade pjäser, tv-serier och filmer bakom sig. Men ändå kände hon att det var något som saknades. När hon under en period spelade in tre serier på SVT samtidigt, kände hon att något behövde förändras, men visste inte riktigt vad. Kollegan Krister Henriksson satt inne på svaret. Hon behövde utbilda sig och bli en skådespelare på riktigt.
– Han tjatade på mig att jag skulle söka. Vi gjorde en pjäs på radion tillsammans. Jag ville egentligen inte, men vikten av att inte bara kunna, utan också att veta om att man kan, är väldigt stor. Ska man stå på en scen och spela en föreställning så måste man ha en teknik att falla tillbaka på när det blir tråkigt. Det går inte att bara lita på ungdomlig kraft och energi. Tiden vid scenskolan i Malmö var lycklig och givande. Rakel och hennes klasskamrater ägnade dag och natt åt skådespeleriet.
– Då var det frustrerande, men det var där jag blev vuxen. Det var viktiga år, mellan 22 och 26. Sen träffade jag ju min stora kärlek i Malmö också.

strong>Kul kaos. Något som har förändrats – om än långsamt – sedan Rakel Wärmländer tog examen från Scenskolan för snart tio år sedan är situationen för kvinnor i branschen. Det är tydligt att det är en viktig fråga för henne.
– Redan för tio år sedan pratade vi mycket om hur eftersatta kvinnor är inom dramatiken, så debatten har funnits länge. Det finns ju mycket nyskriven dramatik som känns modern ur det avseendet, men ofta envisas de stora teatrarna med de här jävla gamla pjäserna. Att till exempel sätta upp Hamlet med en kvinna betyder inte att man hamnar i nutid. Varför tar de inte en nyskriven pjäs då istället? Varför måste man envisas med dessa gamla pjäser? Sen finns det ju väldigt få roller för kvinnor över 50. Men jag hoppas att det går i rätt riktning

Jag frågar om hon märkt någon skillnad mellan teatern och filmen i det avseendet.
– Det kommer ju fler kvinnliga regissörer både inom film och teater, och det är vanligare med kvinnliga producenter. Det måste ju ändå leda till att det genomsyras med fler tankar om jämställdhet. Även om det kanske inte blivit så mycket bättre så är det många fler som kämpar för det i dag än vad det var tidigare. Unga i dag tar inte lika mycket skit känns det som.

Vår intervju börjar närma sig slutet, Rakel har för ovanlighetens skull en spelledig dag, och det skulle kännas synd att ta för mycket av hennes dyrbara lediga tid. Under hösten fortsätter det hektiska schemat.
–Det är mycket med allt möjligt. Jag ska fortsätta spela Utsålt ett tag till, sen är det dags för turné med Daniel Velascos radiodokumentär Den Fastspända Flickan. Så det blir tvära kast. Sen ska jag vara på Hamburger Börs i vår, där är jag Niklas Strömstedts sidekick i en ny krogshow. Så det är fortsatt kaos. Men kul kaos!